00:52
Det känns som att jag sitter fast nånstans där ingenting händer men allting förändras.
Eller så är det alla utom jag som förändras? Ibland känns det lite som att jag stänger av allting, allt för ofta nu för tiden, jag kan helt seriöst säga att det bara finns en ända människa som kan få mig och vara riktigt glad, som gör att jag kan släppa allting litegrann utan och ens förstå att jag gör det. Men det är ändå som att det saknas för många bitar runt omkring för att det nångång ska kännas hundra procent okej. Nånstans i min egen värld så missade jag att andra också har ett liv. Det är ganska frustrerande att se på alla som utvecklas och förändras, medans jag bara står fast på samma ställe utan och komma nånstans. Men alla ord som finns är ut nött. Allting är ut nött, jag vet inte om det bara är jag som tycker att det inte finns så mycke som är speciellt kvar. Allt är sagt, allt är gjort, på alla nivåer. Jag börjar tro att det inte finns nånting sånt där stort, nånting fulländat,
när man mitt i allt känner att här kan jag dö.
