Every step I take


Egentligen tror jag att jag vet vad det är som tär så jävulst. Men jag vet inte hur jag ska bete mig eller hur jag ska göra så jag går bara och trycker undan det. Varje gång det ringer blir jag nervös, känns som att vänta på en tickande bomb, fast inte ens bomb som ska explodera utan en som bara ska sluta ticka och försvinna, föralltid. Hur gör man? Det är så nära så man kan nästan ta på det.

I'll be missing you..



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0