Det finns ett enkelt svar, du är varm när jag är kall

Jobbade första dagen idag.. kan inte säga att det var så ansträngande precis. 
Finns nog mer och göra när det blir bättre väder.
Hatar och vara här i byn länge, vill hem hem hem..
Det här är inte hemma längre, det har inte varit hemma på ett bra tag..
Det kryper under skinnet så fort jag varit här ett längre tag,
Jag orkar inte vara mig själv här, orkar inte med bråk..
Jag vill bort.

Jaa, undra hur länge det tar innan det börjar regna bitar igen.
Jag börjar vara trött på dom här perioderna.
Jag borde lärt mig och inte dras med och glöma bort hur det är egentligen är.
Innerst inne så vet jag att det bara är bra för stunden, 
och egentligen så vet jag att för dom flesta så är jag bara ett andra hands val. 
Men vissa gånger kan jag inte hjälpa att jag blir lite för bekväm
och vänjer mig vid det som inte är på riktigt
även fast jag vet hur äckligt tugnt det är när det rycks bort igen. 
Känns inte som att det är frågan om det rasar 
utan en fråga om när det rasar.
Undra vem som ska få plocka bitar nästa gång det brister...

We only got 4 minutes to save the world..

Känns som att jag ska spruta i bitar när jag inte vad jag ska göra av all irritation och frustration som kommer och kryper när saker aldrig går min väg fullt ut. Så fort det börjar kännas bra så spårar allt och dom gånger allting fungerar ganska bra så orkar man ingenting för att all energi går åt till att orka hålla ihop alla bitar. Alla kännslor och intryck samlar ihop sig och blir en stor ballong som bara fylls på dagligen och tillslut tappar man taget och den flyger iväg så alla kännslor fladdrar ut och försvinner ingenstans..

Ibland orkar jag bara inte tänka på vad jag säger åt höger och vänster och visst händer det att jag får sota för det men det känns som att det ändå är bättre det än att gå omkring och ständigt ligga på gränsen till att explodera. Ibland känns det så jävla meningslöst att ens kliva upp på morgon för jag vet att ingenting kommer ha gått framåt eller förändrats när jag går och lägger mig. Visst så finns det väl stunder som är bättre än andra och några stunder är riktigt riktigt bra, men finns det inget mer ? Jag vill vara fullständig, jag vill en jävla dag känna mig fullständig. Jag vill ha nånting som gör att varje leende kommer så lågnt innifrån som man bara går..

Är så less på och se hur folk slitits mellan varandra och alla är bara just nöjda för stunden. Minsta lilla fel sagt ord eller ogenomtänkt ögonkast kan orsaka total kaos.. Ibland känner jag mig bara så jävla meningslös och hjälplös, det börjar vara väl bevisat att dom man stått riktigt nära och tyckt om alldelens för mycke, inte har minsta lilla problem med att dra vidare helt utan en tanke tillbaka på det som varit.. Allting är en fet jävla sörja där alla vänner och ovänner är indragna, alla och våra problem växer ihop och det finns knappt kvar någor personligt eller något hemligt, det finns inga vettiga svar på någons frågor, allt är bara omvända frågor... Är det såhär det ska vara?



The things I've said to you and no one else
That's how much you mean to me

... a fork stuck in the road.

Börjar gå lite tugnt ibland, känns mest som att jag tycker olika saker från dag till dag. River runt i saker som jag trodde att jag hade lämnat bakom mig. Kanske borde lärt mig att allting som inte fått ett fullständigt avslut kan inte glömmas bort, det kan förträngas för stunden, men inte glömmas. Sen när man minst anar det så kommer det och poppar upp utan förvarning.

Jag kan känna ibland att någon tagit en halva av det som förut var jag.

Life is, life is, life is good : ) Länge sen jag haft så här roligt, allting känns skönt, känns som att saker börjar klara upp sig på olika håll. Visst, finns det fortfarande saker kvar värt och tänka över, men jag har nog insett att det inte är värt och ha bråttom. Det är lika bra att bara vänta och se vad som händer. Jag tror nog jag har lite skevt tankesätt ibland, jag går runt och sliter mig i håret för att det inte händer nånting seriöst men sen så fort det gör det så slutar det endå med att jag lalar iväg och inte bryr mig. Känns som att jag säger åt alla andra att dom bodre ta det lugnt för att vi är ung och borde ha roligt utan och gå och hänga upp sig på små saker fast jag är lika jävla bra och göra det själv. Men som från ingenstans känns det som att jag har börjat om på nytt..

Jag vet att jag har sagt tusen gånger att jag hade gjort vad som helst för leva om den där dagen, men nu känns det lika bra att det bara blev som det blev. För det hade nog varit trehundra gånger värre och glömma om det varit mer än vad det var. Det var bara inte meningen. Det var nog aldrig meningen.

Another turning point a fork stuck in the road
Times grab you by the wriste, direct you where to go
So make the best of this test and don't ask why
Det är nog bara du som kan förstå

Det är inte tiden som läker sår det är vad man gör under tiden.
Man kan inte gå och vänta på att allting löser sig, man måste börja någonstans.
Man föds inte till den man är, man formas av andra och man formar sig själv.
Men om man inte vet säkert att man kommer nå dit man vill,
är det då värt den tiden det tar att kanske ta sig dit? 
Undra hur länge man bara kan sopa problemen under någon slags inre matta i hjärnan
och sen kliva upp på morgonen och låtsas att man är nöjd med det man har?
Självklart är det enklast att inte göra någonting alls,
för hur jävligt det än är så finns det en trygghet i och stanna kvar utan och gå vidare.
Eller så nöjer man sig med halvbra saker för att kraften och motivationen till förändring saknas. 
Hur många gånger hör man inte, det finns så många som har det så mycek värre ?
Jahaaaa, men inte fan gör det mindre ont för det? 
Man kan inte styra över vad man känner,
bara över vad man gör, eller rättare sagt vad man gör åt det. 


It only hurts when I'm breathning
My dreams only die when I'm dreaming
So I hold my breath, to forget.