Det finns ett enkelt svar, du är varm när jag är kall

Det är som alla egentligen skriker nej inombords.
Men ingen hör för ingen har tid och stanna upp, för jag tror att innerst inne så vet nog alla hur infekterat och galet allting är. Sen vet nog alla också att det snart gått för långt för att kunna rädda det som varit. Iallafall för lågnt för och få tillbaka det till hundra procent. Jag vet inte riktigt vars man ska börja för och återupp ta allting som var förut. Om det nu går? Vem vet, vi kanske har hjälpts åt och förstöra allt som var något värt på något undermedvetet sätt. Jag kanske inte märkt det så markant om det inte är för att jag är där jag är och haft en himmla massa tid och tänka på det ena och det tredje.

Kan det vara så att vi måste ta hänsyn till oss själva i första plats 
och sen när vi fått det vi själva vill ha det så får vi anpassa oss till vad och vilka vi har kvar i övrigt efter det ?
Eller ska vi tänka på alla andras lycka och se förbi det som gör oss själva lyckliga ?
Eller kan alla bara släppa allting och acceptera när någon är lycklig och mår bra ?
Jag vet inte.. men det känns mera logiskt att om en av två kan vara lycklig,
Varför ska två vara olyckliga ?


"What happened to us, you know?
I don't know who I am anymore
Or how I got here.
I miss who I used to be.
And real friendship.
You know, the kind of friendships we used to believe in.
I miss that.
And I miss you.
I guess I just miss all of it."