One spark of clarity in a dark sorrow

Jag har nog börjat släppa det. Eller jag ser det på ett annat sätt. För det handlar inte om och glömma eller komma över, för det kommer jag aldrig och göra. Det är nog mera att jag måste acceptera det och acceptera att alla dagar är olika. Hitta anledningar att hålla mig på benen och tvinga dom frammåt, åtminstånde för min egen skull.  

It's been the longest winter without you,


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0