Take a bow..
Alltså, jag vet inte hur jag än vänder på det så låter det bara som att jag tycker synd om mig själv. Allt som jag vill ha tillbaka kan inte jag göra nånting åt. Som vanligt är det bara jag som har så jävla svårt och ta tillbaka nånting som jag kanske inte står för just nu men som jag en gång höll jävligt hårt på. Jag vet att jag har svårt och se helhet, stora saker behöver inte spela någon roll om jag har fastnat för en detalj eller flera. Men det är sällan alla detlajerna passar ihop, det är sällan nån annan än jag som vet om eller ens märker det. Men det är ofta ett ord kan betyda mer än en hel sida med ord.
Jag är inte arg, jag är ingenting. Det finns bara inte plats längre för hur det var. Nu är det som det är, det är bara jag som inte hunnit med. Men jag vet inte om jag riktigt känner för och kompromissa för det jag tycker om och jag vet inte om jag känner för att göra nånting jag verkligen inte känne för bara för att kanske få igen lite av nått jag saknar.
Every now and then I get a little bit nervous,
that the best of all the years have gone by.
.
