Timmarna av ovishet
Jag vet inte hur jag ska hantera allt som händer,
har aldrig varit med om att verkligenheten har slagit mig över käften såhär.
Antar att det bara är och bita ihop, tapetsera över det med ett leende och köra fullt.
Just nu handlar det bara om vad som kommer att hända,
hålla huvudet högt och hoppas på nått nytt, nånting bättre kanske?
Vad är det för mening med och förändras egentligen?
Bara för att jag sa nej till någonting jag egentligen ville säga ja till?
Just då ville jag bara dra ett streck, sätta en gräns och visa vars jag stod.
Då trodde jag att det var bra, att det bevisade nånting.
Men nu i efterhand så har jag förstått att det hade inte spelat någon roll.
Men jag är ändå nöjd över det hur som helst, att jag följde vad jag kännde, den gången
Dom gånger när ilskan tar över blir jag galen över att jag inte stod imot första gången.
Även om jag aldrig kommer kunna säga att jag ångrar mig.
Jag hatar att jag inte visste bättre,
Jag borde ha vetat att det behövdes mera för att bevisa att jag förändrats.
För jag fattar att det inte är så lätt och tro på nån som mig.
Men jag var förändrad och jag ville så jävla mycke mera,
men nu går jag och slirar ner i gamla spår utan att jag ens bryr mig,
jag orkar inte försöka för ingenting.
Jag är nog inte skapad för och vara folk till lags eller förstå,
för så fort jag försöker så blir det bara skit.
Det finns en doft av allting
Mörkt, kallt, blött och nästan tyst.
Ensama dagar,
väldiga värld,
orden ekar i hennes bröst.
Ingen sömn och inga svar
ingenting kvar
mer än ett rostigt svärd
Som hugger och vrider sig
i hennes bröst
Det här är brusta hjärtans höst
Här är natten
när vi räknar våra steg
allt gick så fort
Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
Du kan sjunka ner i sörjan
och vända dygn
Men allt här gjort
